Min fina el-scotter

Jag har en elscooter av märker Suzuki som tar mig till och från arbetet varje dag. Den är väldigt rolig att köra. Den gör ca 55 km/h, men det är inte ofta det går fortare än 25-30. En laddning räcker nog nästan tio mil, tror jag. Har inte kollat så noga. Men när laddningen börjar bli låg pluggar man bara in den i väggen i några timmar och vips e den som ny igen. Den står i ett bevakat garage och varje plats har ett eget el-uttag. Platsen kostar 250:- om året.
När jag arbetar står moppen på en bevakad p-plats alldeles utanför skolan. Det kostar 50 öre om dagen. Men eftersom jag betalar en hel krona ser vakten (som känner mig nu) alltid till att det finns en plats till mig....hur fullt det än är. Det är bra med vänner. :-) 
Mina 30 år som yrkesförare ger mig nog en viss trygghet när jag kör här. Men det absolut bästa sättet att förbereda sig för trafiken här är nog att köpa ett åkpass på Liseberg och lägga en heldag i "Radiobilarna". Sen har man nog fattat principen hur det funkar här.


Lägg märke till Stötfångarna / "Bumpers" runt om. Även om det inte syns på bilden så har jag faktiskt skaffat en hjälm :-)

Kinesiska

Jag har äntligen kommit igång med lite mer organiserade kinesiska-lektioner. Ganska svårt så här i början, men skam den som ger sig. De e ju en miljard som redan kan, så hur svårt kan det vara? Men för att kunna lära sig kinesiska måste man först lära sig alfabetet. Enkelt kan man tycka, men bara för att jävlas så har dom bokstäverna i en annan ordning än vi har. Och så har dom ett antal bokstavskombinationer som också ingår i alfabetet. Allt som allt så blir det 47 bokstäver om jag har räknat rätt. Och när man läser upp alfabetet låter inga bokstäver som vi är vana vid. "b" uttalas bå, "g" uttalas gö, o.s.v.
Linn tycker detta är hysteriskt roligt, men detta är min första lärobok i Kinesiska


Kinesiska för nybörjare. (5 - 7 år)


Ett litet smakprov   :-)

Och här kommer det kinesiska alfabetet för den som vill lära sig något onödigt. :-)

a, o, e, i, u, ü, b, p, m, f, d, t, n, l, g, k, h, j, q, zh, x, ch, sh, r, z, c, s, s, y, w, ai, ei, ui, ao, ou, iu, ie, üe, er, an, en, in, un, ün, ang, eng, ing, ong,

Lite bilder


Linn på Rainbow bridge

På fest med glada vänner
Fest med goda vänner

Linn dansar och ler
Har ni fest eller?




Lite häftigare än Slottskogen
Stadens största park. Helt ok rekreationsområde

Tai Chi

Nu har jag gjort det. Jag har varit och provat på Tai Chi för en lärare (mästare) som tydligen skall vara den bästa i hela Guangxi-provinsen. En störstskön gammal man som nästan alltid ler men ändå har 100% pondus. Jag kom dit kockan 06.00 i min nya fina blåa Tai chi-dräkt, och togs hjärtligt emot av mästaren, som inte kan ett ord Engelska han heller. Men vad gör det. :-) . Vi började med lite uppvärmning och några till synes enkla rörelser. Min första tanke var att detta skulle man ju kunna införa som morgongympa på några av Göteborgs äldreboenden. Man står med fötterna lätt isär och böjer lätt på knäna. Så rör man sig sakta från sida till sida. Lätt som en plätt.....tills "mästarjäveln" kommer och skall lägga sig i. Först börjar han med mina knän. Dom skall röra sig i en åtta medan jag gör rörelsen. Efter en liten evighet får jag till slut kläm på det .....trodde jag. Då visar det sig att man också måste vara helt rak i ryggen. Men med böjda knän och helt rak i ryggen hamnar ju tyngdpunkten...i detta fallet arslet....bakom fötterna. HAR KINESERNA ALDRIG HÖRT TALAS OM "NEWTON"??? Men till slut lyckades jag på något sätt lura naturlagarna, och just då insåg jag också vad Tai Chin går ut på. Man tar helt enkelt all mjölksyra som finns i hela varlden och placerar i mina lår. Min fina blåa dräkt blev snart mörkare och mörkare av svett. Resten av övningarna gjorde inte lika ont eftersom det var helt omöjligt för mig att hänga med med alla armar och ben. Jag kände mig mest som en förvirrad väderkvarn.

Jag har inte varit där sedan dess, men jag kommer nog att försöka ta upp det igen så småningom. Tyvärr valde Linn bort detta underbara evenemang. Det kan ha berott på att det startade klockan 6 på morgonen. Men nästa gång hoppas jag hon följer med. Då kommer kameran med också. 
 

Nu e jag med igen

Nu har jag hunnit finna mig tillrätta här lite mer, så nu blir det nog lite mer tid över till bloggandet också. Men jag tror nog Linn's blogg http://branzle.blogg.se/linn täcker det mesta som vi har gjort. Men en liten detalj som förvånar mig att hon missade var att den dagen när vi skulle besöka fotbolls-skolan och det inte var någon verksamhet där såg vi något märkligt på vägen därifrån. På trotoaren i ett gathörn satt en man och sålde levande ormar som han förvarade genomskinliga nätsäckar. Jo...man äter faktiskt orm här. Ärligt talat finns det nog inget man INTE äter här. Jag har funderat på att beställa hit lite surströmming. Det skulle nog få dom på andra tankar. :-) . Nåväl...ormarna var det ja. När jag frågade Sally om dom var giftiga sa hon bara,  - Jo, de e dom, me de e ingen fara. Han vet hur man hanterar dom. Om en man sitter nära mig med ett gäng ormar i några taskigt ihoptråcklade tygsäckar blir jag inte ett dugg lugnad av att "han vet hur man hanterar dom".  :-) 

Denna och nästa vecka jobbar jag inte så mycket, så jag har mer tid att strosa runt på stan med Linn. Här finns mycket annorlunda saker att se.

Linn och Meng i den stora parken som jag just nu har glömt namnet på

Linn's blogg igen

Ok, lanken till Linn's blogg verkar inte funka. Sa har kommer ett forsok igen.
http://branzle.blogg.se/linn/
Hoppas pa battre lycka denna gangen.
Lagg marke till jag skriver pa ett tangentbord utan svanska bokstaver. Sa det ar inte jag som plotsligt drabbats av dysleksi   ;-)

Trög blogg

Nyss hemkommen efter en 4 dagars tur kors och tvärs genom södra Kina. Lite trött men det har varit 4 toppendagar. I morgon börjar jag jobba på riktigt. Jag kommer inte att få så mycket skrivet här under juli månad, men jag kan rekomendera min dotters blogg  ( http://branzle.blogg.se/linn  ). Hon skriver allt det jag skulle ha skivit....tror jag  :-)

Bilder

Jag har massor med bilden men har inte hunnit lägga in dom än. Men det kommer snart. Jag lovar

Första dagen på jobbet

På tordagen blev det inte så mycket gjort. Jag vet faktiskt inte riktigt vard den dagen tog vägen. Kan bero på jetlag. På eftermiddagen träffade vi i allafall min chef, Mr Huang och pratade lite löst om mitt schema och sådant. Känns lite meningslöst eftersom det ändå ändrar sig hela tiden. :-)

Men på fredagen var vi igång på riktigt. Först en hel förmiddag på marknaden. Jag köpte en läderväska med plats för papper och böcker m.m. Bra att ha när jag jobbar. Den kostade hela 100:-.

Sen till slut hamnade vi på något som kallas för Shoe-street. Namnet säger precis vad det är. Linn trodde hon hade dött och kommit till himmelen. Så mycket skor och skoaffärer på ett och samma ställe. Men jag tror att hon lyckades hålla nere konsumtionen till två par......eller om det var 3.

 

Sen skulle jag jobba på kvällen, men två timmar innan skulle jag och Linn träffa Mr Huang som ville bjuda oss på middag. Han tog oss till en flott restaurang, men som låg i ett hus på en tvärgata. Den enkla delen låg i gatuplan men den exclusive delen låg på 4:e våningen. Ett ställe man aldrig skulle ha hittat själv. Vi fick in massor av olike rätter med både fisk och kött. Men minnet för kvällen var nog någon lokal rätt från Hunan provinsen gjord på baco och grönsaker. Nåväl grönsaker var väl kanske lite fel ord. Dom bestod av grovt hackad redpepper och greenpepper. Detta gjorde såsen och köttet starkt men gott. Sen råkade jag stoppa i mig nästan en hel redpepper. Trodde inte dom skulle vara SÅ starka. Detta kommer aldrig att hända igen!!! Det gick åt mycket öl en stund efter det. -”I can see you like beer” sa chefen och log.

 

Men både chefen och en annan kille från skolan blev i allafall väldigt imponerade av att både jag och Linn kunde äta jordnötter med pinnar.

 

Sen var det dax för min första lektion. Det blev en märklig historia. Det var en samling på 5 kvinnor och en man i 30-års åldern. När dom hade anmält sig hade dom uppgivit att dom kunde lite Engelska. ”Hello” räcker inte för att man skall kunna kalla det för lite Engelska

Jag började med att presentera mig och berätta så enkelt som möjligt vad jag hade tänkt att vi skulle göra. Detta möttes av 6 ansikten som såg ut som kinesiska fågelholkar. När jag frågade på Kinesiska om dom kan Engelska (Jag kan faktist det nu) skakade dom bara på huvudet. ...We have a ploblem!

Men jag fick i allafall ihop 45 minuter. Vi gick igenom alfabetet, veckans alla dagar och årets alla månader några gånger.

Sen tog vi rast och som tur var fanns Mr Huang kvar. När jag sa att dom fårstår inte ett ord av vad jag säger, sa han först bara....”Du måsta tala sakta”. Men vad hjälper det när dom inte kan språket alls.

Så han gick in till min lilla klass efter rasten och bannade dom lite för att dom kom så oförberedda. Dom hade faktiskt haft en lektion innan med en kinesisk lärare och fått böcker som tydligen ingen av dom hade öppnat. Så nu kommer vi att vara två lärare ( jag och en kines) med dom ett tag tills dom har kommit igång. Sen skall det nog bli bra.

 


Nöden har ingen lag

Det har gått lite trögt med skrivandet nu så här i början. Men det skall nog bli bättre så småningom. Delvis beror det på att våran internetuppkoppling finns i Linn's rum och den är inte trådlös. Och sen har vi ju också haft en del annat för oss.

 

Vi bor inneboende hos min vän Sally som jag lärde känna redan förra året. Vi betalar inte särskilt mycket i hyra, men vi betalar för maten. Vi blir väldigt väl omhändrtagna. Man skulle nog till och med säga lite bortskämda.

 

Men Linn's mamma skall nog ändå känna sig lite stolt eftersom Linn faktiskt ofta frågar om det är något hon kan hjälpa till med. Det brukar ju bara bli lite lättare saker då som att duka och sånt, men det är ju tanken som räknas.

 

Men så har vi ju naturligtvis ett litet problem. Annars vore det ju ingen riktig Kiua-resa. Toaletten. Första kvällen frågade Linn mig om jag visste var toan var. Där inne sa jag och pekade. De e väl ingen toa, de e ju ett typ tvättrum och dusch!!.

Då såg jag problemet, och det har än så länge känts lite känsligt att ta upp med vår ”hyresvärd”. Toan är egentligen inget annat än en modifierad golvbrunn. Och det har visat sig nu att detta verkar vara standard här. Jag måste ha bott väldigt flott förra året eftersom jag inte märkte av det då.

 

Men kreativa som vi är har vi löst det ändå. Det finns ett väldigt flott hotell i stan, inte så långt ifrån där jag arbetar. Restaurangen där har gäst-toaletter med riktiga toa-stolar (handikapptoaletter). Och vi har hittat en bakväg in till dom så att vi kommer dit utan att behöva gå igenom restaurangen.

Nöden har ingen lag ;-)


Flygplatsen som Gud glömde, och som sedan i sin tur glömde oss, och som vi nu gör allt vi kan för att glömma.

En dag hände det att djävulen fick lite ”feeling” samtidigt som han tyckte att hans eldar i helvetet inte sved tillräckligt. Då skapade han Moskva's flygplats. Och som kronan på verket placerade han dit Ryssarna.

Japp, då var jag iväg igen då. Och till att börja med fungerade allt enligt planen. Och jag hade verkligen planerat denna gången. Inte för långa väntetider mellan bytena men ändå tillräckligt långa för att det skulle funka även om något plan skulle bli försenat. Från Göteborg till Stockholm gick allt enligt planen och även på Arlanda....till att börja med. Men just innan vi skulle starta visade det sig att några av passagerarna som precis som vi skulle byta plan i Moskva hade något fel på deras visum. Så dom var tvungna att kolla upp det. Detta tog väl någon timme. Men det var ju inga problem. Vi hade ju med detta i beräkningen. Så efter en timme...allt klart för start. Då händer det!! Datasystemet rasar och inget fungerar och inga plan får varken landa eller lyfta. Jag hade ingan aning om att dom använde sig av ”Planet” på Arlanda.

Men efter ytterligare en och en halv timme kom vi iväg. Nu var det inte lika god marginal till nästa flyg längre. Men det var ju med i beräkningen så vi skulle hinna precis.....om vi sprang. Strax dags att landa på Moskva's flygplats. Då hörs en röst. - This is the captain speaking. Det är väldigt mycket trafik på Moskva's flygplats just nu, så vi får vänta ett tag på att få tillstånd att landa. Vårt plan till Peking skulle lyfta 19,45 och vi landade klockan 20,05. Där sprack kalkylen. Så vi lommade bort till ”transferdisken” och visade våra biljetter och förklarade vad som hänt. De e inga problem sa hon. Vi bokar om er till nästa flyg bara. Och när jag frågade vad som skulle hända med vårt bagage så sa dom att jag inte skulle oroa mig för det heller. Det skulle automatiskt bokas om till samma plan som vi. Vi skulle bara slå oss ner, så skulle dom ta hand om det.

Så där satt vi nerslagna, men inte nedslagna och väntade. Efter närmare två och en halv timme kom dom på att dom inte alls kunde boka om oss eftersom vi inte hade köpt våra biljetter genom Aeroflot. Vi skulle istället gå till en annan disk som låg innanför säkerhetskontrollen. Problemet var bara att man kommer inte igenom säkerhetskontrollen utan giltig biljett och våra var ju ogiltig eftersom vårt plan hade lyft för länge sedan. Leve Ryssland!! :-)

Och vi kunde inte ta in på hotell heller eftersom man inte får lämna flygplatsen utan ett giltigt visum i Ryssland. Dessutom går det bara ett plan till Kina om dygnet därifrån. Så vi skulle hur som helst få vänta i 24 timmar på nästa plan. . Jag måste redan här berömma Linn för hennes tålamod. Nåväl......efter tuffa förhandlingar mellan personalen vid transferdisken och säkerhetsvakten fick vi faktiskt tillåtelse att gå igenom säkerhetskontrollen. Och där fanns det ju både Restauranger och butiker vilket det inte finns i transferhallen. Ryssland har nog aldrig förr varit så nära ett inbördeskrig.

Vi fick besked om att vi skulle infinna oss vid den nya disken klockan tre på eftermiddagen dagen efter, för då skulle det finnas en representant för China air där. Vi hittade snart ett pub som såg lite mysig ut. Men trots att jag och Linn var dom enda besökarna där såg bartendern ut som att han tänkte, -”Nästa jävel som beställer något av mig skjuter jag”. Men vi var både hungriga och trötta så vi tog mod till oss och beställde lite mat och varsin öl. Vi fick både öl och mat, och båda överlevde. Men något leende ingick inte i priset. :-) Resten av natten och nästa förmiddag gick vi omkring på flygplatsen och sov i bland en stund på dom väldigt obekväma stolarna.

 Äntligen blev klockan tre och vi gick till våran nya disk där vi skulle få hjälp. Där hittade vi en förvånad men inte alltför intresserad representant från......just det....Aeroflot. Jaha ja sa hon. Då måste jag nog ringa en representant från China air, så får dom komma hit och fixa detta. Kom tillbaka om en timme. Efter en timma var vi tillbaka igen. Jo, dom hade pratat med China air, så väntade dom bara på att China air skulle ringa tillbaka med ett besked. Det hade dom inte gjort än.

Då tittade Linn på damen från Aeroflot men en blick man sällan ser från henne. Hon spände ögonen i henne och var VÄLDIGT tydlig med att ytterligare 24 timmar på denna flygplatsen var definitivt inget alternativ. Samtidigt kom det in en annan dam från Aeroflot och hörde detta. Hon hade lite fler stjärnor och ränder på axlarna, vad det nu innebar. Hon frågade något och fick en kort redovisning av sin kollega. Hon tittade på oss och bad oss vänta så skulle hon ta hand om detta. Ungefär samtidigt hade vi också fått hjälp hemifrån med att kontakta SAS (som stod som arangör av resan). Så det var redan klart att vi bara SKULLE med det planet. Men problemet var att det fanns ingen plats. Sen satt vår nya vän från Aeroflott i över två timmar med telefoner och datorer i full gång. Vi fick även matkuponger så att vi kunde gå och äta medan hon, som det lät, skällde och förhandlade om vartannat.

Så visst fick vi plats på planet. Riktigt bra platser faktiskt. Och på våra stolar stod det skrivet. ”Crew only”. Vi sov (så gott som man nu kan sova på ett flygplan) och landade tryggt och säkert i Peking. Sen stod vi och väntade på vårt bagage som vi som sagt inte alls skulle bekymra oss om. Och vi väntade...och väntade. Till slut var det bara vi kvar vid väskbandet och en ensam väska som gick runt varv efter varv på bandet. Men den var inte våran.

 Glada och inspirerade av ytterligare en utmaning (nja...kanske inte) begav vi oss till ”lost luggage-kontoret” som av en händelse låg precis jämte vårt nästan tomma transportband. Som tur var hade vi bra koll på allt från biljetter till id-nummer på vårt bagage. Så dom hittade vårt bagage väldigt snabbt på datorn. Hon tittade lite förvånat på oss och sa att vårt bagage fanns i Moskva. Oj, vad vi inte blev förvånade!! Men det är inga problem sa hon. Jag fixar så att ert bagage kommer till flygplatsen i Liuzou så fort som möjligt. Här har ni telefon-numret hit, och ert har jag ju, så jag ringer er så fort allt är klart. Inga Ryska miner där inte :-). Redan dagen efter ringde dom och sa att vi kunde hämta ut vårt bagage på flygplatsen. Jag hade räknat med att resan skulle ta, från dörr till dörr, ca 24 timmar. Nu blev det 51 timmar. Det var väl inte så farligt. ;-)

Redan dagen efter kom vårt bagage till rätt land och rätt flygplats. det blev ett kärt återseende.

RSS 2.0