Man tror att man känner dom

Jag har en tjej som kommer hit 3 gånger i veckan och lär sig Engelska. Hon är någonstans mellan 22 och 25 år....tror jag.
Alltid väldigt välvårdad i stil och klädsel. Verkar väldigt ordentlig. Anställd av regeringen. Jobbar i den stora provins-regeringsbyggnaden på avdelningen som har hand om tillstånd för offentlig reklam och sånt. Mer vet jag egentligen inte. När hon kom var hennes Engelska väldigt knagglig, men hon kämpar på bra och gör stora framsteg. Ibland när vi tröttnar på att läsa i läroboken brukar vi (med lite hjälp av datorns översättningsprogram) prata om lite andra saker. Hon lär sig nog nästan lika mycket på det. Vid något tillfälle har hon fått mig att höja på ögonbrynen. Som t.ex. när hon berättade att hon älskar Skottsk Wiskey och rödvin....men inte tillsammans förståss.

Idag när vi tog en liten paus kom vi på något sätt in på ämnet tatueringar. Hon berättade att eftersom hon är regeringsanställd får hon inte lov att ha några tatueringar. Jag blev inte jätteförvånad. Men sen sa hon något som gjorde mig desto med snopen. Hon berättade att hon aldrig kan ha håret uppsatt när hon arbetar. Varför? undrade jag naturligvis. Därför,  sa hon och lyfte undan håret i nacken. Man tror att man känner dom, men under ytan (håret) gömmer sig en annan personlighet.



Man tror att man känner dom  :-)



Tänkte inte på det

Jag sitter och kollar på nyheterna och ser hur ett par poliser tar hand om en orm med ett välbekant utséende. Den hade smitit in i ett källarförråd och gömt sig där. Då går det plötsligt upp för mig att det faktiskt finns kobror här. Visserligen extremt sällsynta i städerna, ...men ändå. Skall nog kolla upp vad ett par gummistövlar med extra långa skaft kostar. :-)


Ett magiskt ögonblick

Jag har sett detta tidigare. Jag minns inte om det var ett TV program eller om det var i en film. Men nu har jag varit med om det på riktigt, och jag känner mig väldigt ödmjuk. Ett minne för livet.

 Vi var hemma på förmiddags-te hos en av Sally's Tai chi vänner. Efter ett tag kommer vännens 11-åriga dotter hem och slår sig ner hos oss. Hon kan lite Engelska, men är väldigt blyg. Jag frågar lite om ett gammalt kinesiskt musikinstrument som står i rummet. Hon säger att hon inte kan spela på det men att hon spelar lite piano. Men tyvärr hinner hon inte öva så mycket eftersom skolan tar så mycket tid just nu. Jag berättar att jag kan spela lite gitarr. Då springer hon och hämtar en gitarr och frågar om jag kan stämma den åt henne. Självklart gjorde jag gärna det. Sedan viskar hon något till sin mamma, som med hjälp av Sally översätter. Hon undrar om det är ok om hon visar mig sitt piano och spelar något för mig. Jag lommar efter henne upp till hennes rum medan jag tänker att:   -Jaha ja..... Nu e det dax att lyssna på ytterligare en version av Für Elise eller om det kanske blir Blinka lilla stjärna.

Hon sätter sig vid sitt piano och öppnar locket. Sen ber hon om ursäkt igen för att hon inte hinner öva så mycket. De e helt ok, säger jag. Spela något som du kan.

Hon tar ett djupt andetag och sedan startar några helt magiska minuter. (Det blev varken Für Elise eller Blinka lilla stjärna). Hennes händer rör sig som dopade fjärilar över tangenterna. Det är knappt så att man hinner se hennes fingrar. Men framför allt: Det är helt otroligt vackert. Jag fick ståpäls på både armar och ben. Jag är fortfarande helt mållös. 


Liu Ling. Kanske en blivande världsartist? Glöm inte vem som hörde henne först !

Man skall inte kasta sten när man sitter i Kina

Vi brukar ju fnissa glatt åt alla små felsägningar och tokigheter som Kineserna gör ibland. Men om sanningen skall fram e man nog inte alltid så skärpt själv heller. Ibland när jag är ute och går brukar jag smita in på en gitarr-shop som ligger på lagom gångavstånd hemifrån. Där brukar jag sitta och dricka te och småprata på knackig Engelska med killarna som jobbar där. Ett väldigt trevligt gäng.

Igår när jag satt där kom det in en kille som tydligen kände igen mig. Vi hade pratats vid i en annan musikaffär någon gång i Juli när Linn var med. Hej, sa han. Känner du igen mig? Jag kunde inte förmå mig att erkänna att jag inte hade en aning om vem han var. Det vore ju väldigt oartigt. Så istället svarade jag: - De e klart att jag känner igen dig. Du är en av Kineserna.

Man såg på honom att han funderade länge på vad jag egentligen menade. Och själv måste jag erkänna att jag fortfarande inte har en aning om vad jag menade. Men det går ju tyvärr inte att suga tillbaka ord efter att dom har lämnat käften.

Han förklarade i allafall var och när vi hade setts och att jag hade haft min dotter med mig. Och då mindes jag.

Konsert


Bocksten boys live in the park

Myggorna

Dom Kinesiska myggorna e små. Mycket mindre än dom Svenska. Jag har inte lyckats kolla om dom har sneda ögon än. Men deras bett kliar som satan...i flera dagar.

En dag på landet

Igår (Lördag) skulle Sally och syster med föräldrar ta en tur ut på landsbyggden för att hälsa på några avlägsna släktingar. Jag hade först tänkt stanna hemma och bara slappa. Men efter lite övertalning, typ, "Det finns ju så mycket att se på landet" plus att min nya svåger skulle följa med, så bestämde jag mig att ändå åka med.

Och visst såg jag saker. Jag såg bambu, och sedan såg jag en hel del bambu. Och just det...nämnde jag att vi såg en del bambu också?

Den första släktingen vi kom till var en väldigt gammal farbror. Hans bostad var minst sagt spartansk. Det var så nära "stampat jordgolv" man kan komma utan att få jord under fötterna. Problemet var bara att golvet var så skitigt att det var just det man fick.


En gammal man i hans enkla hem


Sedan bar det iväg till en annan släkting som visst skall vara ganska "välbärgad". Han köper och säljer ris. Helt rätt land för den typen av affärer. Han och hans fru bor i ett stort hus med 3 våningar och ännu skitigare än den gamla farbroderns enkla hem. Hela undervåningen var ett enda stort "risförråd".

Där skulle vi bli bjudna på middag. Jag hade mina onda aningar så jag smet iväg till bilen och åt en massa medhavda kex innan. Och mina onda aningar besannades med råge. Middagen bestod av ris (naturligtvis) och kokt hel kyckling och anka. Och kycklingen var verkligen kokt hel.....med huvud och fötter och en del andra delar som jag inte ens vill tänka på längre. Men det värsta var att den var (som det heter på restaurang-språk) "Rare done". När mina bordsgrannar lade en kycklingbit i sin skål färgades riset lätt rosa. Det var då jag bestämde mig för att från och med nu och åtminstone dagen ut är jag vegetarian.

Det blev inga större protester emot detta. Bara lite förvånat höjda ögonbryn. Alla vet ju hur tokiga dom där "utlänningarna" är.

Att äta en hel skål med helt osaltat, klibbigt ris utan något att skölja ner det med visade sig vara en svår prövning. Särskilt med lätt kokta hönshuvuden och kycklingfötter framför ögonen. Men jag lyckades nästan få i mig hela skålen.

Sen var det dags att åka hem. Home sweet home!!





En dag på landet



En enkel man's enkla entré



Kalahari??  Nej, Varma Kina.   :-)


Mode

Ok, ok! Jag är den första att skriva under på att jag inte e någon "mode-ikon". Jag tycker fortfarande att rutig flanell-skjorta e ganska coolt. Men här har det börjat dyka upp en ny sak som gör mig lite fundersam. Är detta något ni känner igen? Jag ser ofta unga människor (mest tjejer) som bär glasögon med STORA färgrika bågar, men utan GLAS!! E det något jag har missat här?

Om ni har vägarna förbi.....

Just nu är jag evinnerligt trött på Kinesisk mat. Så om någon har vägarna förbi, SNÄLLA!! ta med:

En halv Special.

En stor plåt med krämig potatisgratäng.

En helstekt kotlettrad med sås.

En oxfilé.

Knäckebröd.

Fläskfilé med bernaisesås.

Scan's köttbullar och Scans prinskorvar.

Jag bjuder på öl till.....så mycket ni vill.


Märkligt 2

Dom senaste dagarna har jag kännt mig nere och håglös. Alla små motgångar har förstorats upp till katastrofer. Ändå har jag egentligen ingenting att klaga på. Kan det vara hemlängtan?

Katastrof1:
Jag har en ung elev som får privatlektioner 2 gånger i veckan på Success Education. Min chef Mr Huang har tjatat på mig ett tag nu om att han vill att jag skriver någon sorts redogörelse över vad vi går igenom vid varje tillfälle. Förmodligen betalar föräldrarna massvis med pengar för hennes lektioner. Jag blir väldigt irriterad på hans tjat och ännu mer irriterad på mig själv som inte får gjort detta. I morgon bitti skall jag sätta mig och rafsa ihop något. Hur svårt kan det va?

Katastrof 2:
Det verkar inte bli något med min helt underbara grupp från Long Tan park inom överskådlig tid. Vi får varken till det med tider eller lokal.

Katastrof 3: (Redan löst)
I tisdags var jag på ett annat ställle och arbetade. Meningen var att jag skulle ge en "provlektion" för 5 eller 6 elever i 14 års-åldern som vill förbättra sin muntliga Engelska. Jag hade förberett mig hyffsat. Men strax innan lektionen börjar eleverna strömma in. Det visade vara mellan 15 och 20 stycken 10-åringar inklusive mammor. Och detta är ett väldigt litet klassrum. Det hade spridit sig på skolan att det skulle ges en gratis Engelskalektion av en utlänning. Och som alla vet.....gratis e gott....även här.
En ung tjej, typ elevassistent, som jag känner lite sedan tidigare fattade snabbt och kom in och hjälpte mig att styra upp det hela. Jag vet inte hur det gick till, men vi fick ihop ca 40 minuter.

Idag tog jag med mig Sally och vi gick och pratade med Miss Peng (Uttalas pänn) som är föreståndare och sa att det här kommer inte att funka. Jag förklarade hur jag skulle vilja ha det, och utan att blinka sa hon bara...visst, men då gör vi så. Jag blev lite ställd, för så lätt brukar det inte gå. Så nu på fredag kväll börjar jag med: En klass med bara 5 elever. Och eftersom dom är så unga kommer jag att ha Jasmine (elevassistenten) med mig som assistent/översättare om det kör ihop sig. Vi behöver inte använda några böcker och jag har helt fria händer, så länge elever och föräldrar e nöjda.

Märkligt 1

Jag tog en promenad in till stan ikväll. På hemvägen gick jag förbi en blommande och underbart doftande syrénbuske. I mitten på oktober??!!

Tålamodskrävande, men kanske nyttigt

Att hamna bakom en kines på en smal gångväg kan vara en prövning för tålamodet. INGEN kan gå så långsamt som en kines kan. Dom går med en lätt vaggande gång exakt i mitten på gångvägen. Om man filmar dom så blir det "stillbild". Men det ger mig också en tankeställare. Varför så bråttom?

"Citat"

En tjej (samma som står jämte mig på bilden med "Kejsardräkten") får syn på att jag har en gitarr hängande över axeln. Så hon springer fram till mig och tittar vädjande på mig och säger:

- Please touch me!
- What!??!!
- Please touch me
- öööh....NO...WHY?
- Oh,....wait.

Hon springer tillbaka till sina kompisar som står ett par meter bort och har en kort överläggning (tänk Piff och Puff på julafton). Sen kommer hon tillbaka lätt rodnande och säger

- Sorry, I mean....please teach me.

Och det lovade jag. Sen får vi se om det blir någon tid över till det.


Ostbågar

När det gäller ostbågar och varuhus är jag som ett tryffelsvin. Det spelar ingen roll var dom har gömt dom. Om dom finns så hittar jag dom. Så även denna gången. Dom heter naturligtvis inte ostbågar och ser inte ut som ostbågar, men smaken e ganska lik. Helt ok i brist på annat.

Det började som en riktig "skitdag", men blev en av dom bättre.

Igår var det fredag, och jag skulle träffa min nya klass för första gången. Denna klassen ligger helt utanför Success educations regi. Den är min helt egna, och vi har inte riktigt löst lokalfrågor och sånt än. Så någon (elev) föreslog via QQ (Kina's MSN-messenger) att om vädret tillät skulle vi ses i Long Tan park första gången. Då kunde vi varva lite Engelska med andra aktiviteter också. Ett bra sätt att lära känne varandra. Jag har ju varit där tre gånger tidigare, så jag visste precis hur man kör för att komma dit. Men jag har aldrig kört scooter dit själv tidigare. BIG MISTAKE. Jag gav mig av i god tid så att jag skulle hinna ta en liten promenad innan vi träffades. Jag körde precis samma väg som jag memorerat in från kartan kvällen innan. När jag hade kört en bra stund (alldeles för länge enligt mina beräkningar) började husen ta slut och jag befann mig på landsvägen mot Nanning. Jag vet fortfarande inte var, men jag hade missat en avfart. Så det var bara att ge sig tillbaka mot stan igen. När jag kom fram till en marknadsplats som jag kände igen parkerade jag scootern på en bevakad parkering och tog en taxi. Naturligvis var jag väldigt sen när jag kom fram. Men det gjorde inget, för mina ungdomar hade gått på fel buss, så dom var ännu senare. Det visade sig att detta är en helt underbar grupp. Fulla av galna upptåg. Många bilder blev tagna under dagen, men jag har bara kunnat ta med ett litet urval här. Dagen började ju inte så bra, men när vi väl var samlade blev dagen bara bättre och bättre. Det blev en heldag som slutade med en gemensam middag på en restaurang i stan. Jag har tidigare hävdat att jag inte är så förtjust i Kina's parad-rätt "Hot pot". Dom tidigare gångerna jag har provat har det varit en besvikelse. Men nu har jag ändrat mig. Gårdagens variant med bl.a. biffkött och en massa grönsaker var bland det godaste jag någonsin har ätit.




Första Engelska-stunden hade några av oss på en liten motorbåt



Några av mina elever. Jag har tyvärr inte lärt mig alla namnen än
Men killen längst bak heter Li Zi. Lätt som en plätt att komma ihåg.



Tjejerna i blått ingår inte i gruppen, men hattarna e coola



Howdy partner!!



Dags för en ny Dynasti?. Jag är redo att ta över när som helst.









Vattenskid-show

Att kolla på vattenskiduppvisning i monsun-regn e väl sådär spännande.


Dom hade inte behövt floden. Dom kunde ha åkt på vattenpölarna på
kajen och kommit närmare publiken.

Regn

Nu har det blåst och regnat konstant i 5 dygn. Ge mig en sillbit och en sup och det blir som en svensk midsommar. Hela denna vackan har det varit festival här i Liuzhou. Årets tema har varit "Vattenfestival" Men det var nog inte detta dom hade tänkt sig när dom bestämde sig för årets tema. Idag skall vi gå och kolla på Vattenskidor-show. Det känns väl inte sådar jätte-lockande, men jag har fått biljetterna i present, så jag känner att jag måste gå. Det är VIP-biljetter och förmodligen väldigt dyra om jag skulle ha köpt dom. En regn-jacka och ett stort paraply får bli dagen utrustning. Och jag är sugen på öl eller rödvin och ostbågar och chips. Till helgen skall jag tröstäta!!!

"Sko"ningslöst

Nu har temperaturen krupit ner till under 25 grader på dagarna så igår blev mina sandaler bortplockade från skohyllan. Det var inte ens förhandlingsbart. Dom bara försvann ner i en låda och in i en garderob. :-).

Nationaldag och spöregn.

Den 1:a oktober och Nationaldagen här. Här är det nog ännu större än 17:e maj i Norge. Klockan 8 i morse var jag på plats utanför regeringsbyggnaden som utlovat. Det spöregnade precis hela tiden i dom 3 timmarna jag var där. Vi var 9 utlänningar och flera hundra Kineser. Trots regnet var humöret på alla som var där på topp hela tiden. Och så fort man stod ensam kom det fram en eller par kineser och erbjöd en att får stå under deras paraply. Vi var som sagt där klockan åtta och  efter drygt  tre timmar i regnet var det vår tur att delta i festligheterna. Vårt jobb var att springa in på torget hand i hand med en massa kineser och sedan dansa någon form av ringdans i två minuter. Som tack för besväret fick vi utlänningar 300 Yuan var. 


Glada miner trots ihållande regn


Jag och Madan. En vän och paraplydelare


Synd med allt regn på dom fina dräkterna.


RSS 2.0