Deja Vü

Tänk att en del har så svårt att lära sig. Jag har ju varit med om detta tidigare, även om det var ett tag sedan nu. Till mitt försvar kan jag säga att jag alltid artigt, men bestämt tackat nej till alla inbjudningar gällande att spela ping-pong. Speciellt om inbjudningarna har kommit från barn. Men nu frågade Ruby om jag inte hade lust att föja med henne och några till och spela badmington. Klart jag e med sa jag. Hur svårt kan det va? Och Ruby e så liten och nätt att jag antog att hon använder tvåhandsfattning till och med när hon borstar tänderna.

Så igår följde Sally med mig för att köpa ett racket. Redan här borde jag ha snappat upp den första varningssignalen. Den i Sverige så populära "Statoil-modellen" på racketar i hårdplast, som man kan köpa för en tjuga finns inte här. Det samma gäller dom billiga "bollarna" av plast vi brukar använda. Här är det äkta fjädrar som gäller och inget annat.

Vi gick först till en sportaffär som är lite specialist på rackettar. Där fanns massvis att välja på i alla prisklasser, från 50 kronor och uppåt. Men inga racketar hade några "strängar". Det tyckte jag var konstigt, men dom förklarade att det är för att varje racket man köper strängas speciellt efter spelarens behov. Då blev det svårt. Det enda behov jag kunde komma på var om dom kunde montera in en syrgastub i handtaget, men det hade dom inga. Sally kom på att hon hade sett ett ställe som hade utförsäljning, så vi gick dit istället. Där fanns det en hel del att välja på, och alla racket hade strängar. Och eftersom affären skulle lägga ner var priserna väldigt bra. Först valde jag en modell som hette någonting med "Superbalance 350" eller något sådant. Det kostade bara 25:- nu...för två!!. -"Det kan du inte köpa", sa Sally. "Då kommer dom att skratta åt dig". (Där kom andra varningssignalen, som jag också missade). Så det blev en model som hette "Pro 313". Den hade kostat över 100 men vi fick ner priset till en femtilapp eftersom det var sista exet.


Min "Badminton-klubba"

Och själva spelet då? Jodå, det kunde ha varit värre. Den mest tiden bollade vi bara fram och tillbaka, antingen i olika dubbelkombinationer eller bara en mot en. Men två korta matcher blev det, och jag vet inte vilken som var värst. Ruby som bad om ursäkt varje gång hon slog en boll som jag inte hann med eller matchen mot en tyst liten blyg tjej. Hon slog tillbaka bollen ganske snällt några gånger. Slog man löst kom den tillbaka löst och slog man hårt kom den tillbaka hårt. Men efter några bollar såg man ett litet léende på hennes läppar och då visste man...redan innan man själv slog bollen att nu e det dags. Antingen kom det en retfullt lös boll någonstans där man inte var, eller en stenhård "snärt" rakt emot en. Hade jag råkat ha munnen öppen hade jag nog skitit fjädrar i en vecka efteråt.

Men det var en bra dag, och dom bad att jag skulle komma med nästa gång också. Nu har jag ju ett racket, så varför inte. Men inte i morgon, för i morgon värker det nog i hela kroppen.


Dubbel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0