Steak house.

Här kommer lite bilder från förra veckans steakhous-besök.
 
Lärare och elever samlade på samma bild.
 
Va då ? Vad skall man med framtänder till?
 
Magister George instruerar
 
Totalt focus 
 
Många ungar var det
 
 

Dessa underbara ungar.

De e inte så att jag direkt överanstränger mig, men ibland blir jag väldigt trött. Mestadels beror det på att det ibland är rena cirkusen på arbetet. Men jag har fattat att det är så det är här, var man än jobbar. Men hur rörigt det än är blir jag alltid vänligt behandlad och möts med respekt. Så e det inte för alla här. 
 
Men hur trött man än är......när man möter en del av ungarna här glömmer man lätt bort tröttheten. Dom är för många för att jag skall kunna beskriva dom alla. En del kommer jag inte ens ihåg. Och värre är det med namnen. Som tur är har dom flesta ungar här tagit...eller blivit tilldelade ett Engelskt namn också. Det gör det lilte lättare.
 
Tyvärr har jag inte löst mina mobil-/kamera-problem än, så det finns inga bilder. Hoppas kunna lösa det snart. Men här kommer ett litet axplock av mina elever...utan bild än så länge. 
 
Jane: Den enda eleven jag har i mitt eget klassrum för tillfället. Jag har helt enkelt inte tid att jobba där nu efersom mitt schema ändrar sig allt som oftast. Men jag beslöt att försöka behålla Jane ändå, och hittills har vi lyckats sy ihop det. Hon är 8 år....fyller 9 snart tror jag. Hon tränar pingis varje morgon, så förmodligen är hon en av dom ungarna man skall passa sig för att utmana. Det kan bara sluta på ett sätt.
 
Ibland verkar hon lite ofukuserad, som om hon inte riktigt e med på våra lektioner. Då brukar vi ta en liten rast och spela spel på mobilen eller nått. Sen brukar jag kolla om hon har fattat något överhuvudtaget. Och det kusliga är att hon minns nästan allt. Och om jag även har skrivit det på tavlan så är hon 100 procentig. Lite avundsjuk blir man allt. Och att man bara behöver visa henne ett par / tre exempel på någon man försöker förklara innan hon fattar gör ju mitt jobb väldigt enkelt.  
 
På skolan New Standard är det hur mycket ungar som helst. Jag vet faktiskt inte hur mänga olika klasser jag har, eftersom den ena veckan inte är lik den andra. Några som sticker ut är en liten grupp på bara fyra ungar i 5 års-åldern. Min första tanke var....NEJ, det här klarar jag aldrig. Men fröken Nina är alltid där och hjälper till att förklara när det behövs. I klassen finns en liten tjej som heter Linda. Jag tror inte att det är fysiskt möjligt att bli sötare utan att förvandlas till spunnet socker.
 
Andra med en stjärna i kanten är t.ex.killarna Kevin och Bruce. Dom är inte direkt några talanger, men oj vad dom kämpar. Man ger dom lite beröm och dom ger aldrig upp. 
 
Maggie....utan framtänder....för tillfället hoppas jag. Så mycket bus utan att någonsin bli jobbig. Charm tror jag det kallas. 
 
Lilla Jasmin. Klart minst och yngst i en grupp på 15 elever. Och bland dom bästa i klassen. 
 
Jasmin lär sig hantera kniv och gaffel. Inte helt lätt. :-)

Dåligt med bilder för tillfället

Jag tar inte så mycket kort just nu. Kameran i min mobil......eller förresten hela min mobil, e på väg att ge upp. Jag skall snart skaffa en my mobil, men kan inte bestämma min för vilken modell jag skall ha. Men den måsta ha en bra kamera. Hoppas på att kunna ta fler bilder snart.
 
Senaste nytt.
 

Det har ju som sagt varit lite turbulent på jobbet ett tag nu. William var ju på väg att bli deporterad, men har på något sätt lyckats dupera någon person med inflytande, så nu har han ett tillfälligt visum i väntan på ett nytt "ettårsvisum". Man måste känna den manen för att fatta. 
 
Jag vet inte vad jag tycker om det. Om jag skall vara helt ärlig vill jag helst inte jobba ihop med honom mer. Han kan vara rolig och underhållande ibland, men han kan också vara ett riktigt praktarsle om han är på det humöret. 
 
Steve, som annars är en sävlig man har fått nog och slutar nästa vecka. Han flyttar till en annan stad och börjar på en annan skola. 
 
Mer om detta kommer så småningom. 

Weissbier

Jag träffade Chris i stan häromkvällen, och vi skulle gå och ta en fika. Men det var hiskeligt varmt, så vi bestämde oss för att ta en öl istället. Just då springer vi på en av Chris' infödda kompisar. Han vill gärna hänga på och han föreslår en pub i närheten som han tycker e bra.
Och visst var det en bra pub. Ett litet mysigt ställe på andra eller tredje våningen. Deras specialitet är tysk wiessbier. Jag bestämde mig genast för att detta stället skall jag lägga på minnet. 
 
Vi beställde öl och snacks. Först blev jag  lite förvånad när kyparen/ägaren kom med lite blandad frukt och snacks och 3 tomma glas. Inga flaskor eller pints här inte. Istället kommer han in med 2 stycken 4 liters tunnor med "tappkran" och ställer på bordet.  -"Säg till om ni behöver mer", sa han. Men det behövde vi inte.
 
Det där med att lägga stället på minnet sket sig. Jag vet inte vad klockan var när jag gick hem, och jag har ingen aning om var detta stället ligger. Jag delade taxi hem med Chris kompis, som skulle åt samma håll som jag. 
 
Dagen efter klagade min annars så tålmodiga Sally lite. Inte för att jag kom hem sent eller att jag var lite berusad. Men hela jag inklusive mina kläder, mitt hår och min andedräkt luktade öl. Faktum e att hela lägenheten luktade öl dagen efter. Kontigt!
 
Men mest ledsen var jag nog för att jag hade tappat bort mitt stora fina parply, som jag hade tagit med mig....helt i onödan. 
 
I morse hittade jag mitt paraply igen. Under sängen!  
 

RSS 2.0