Disträ....jag???

Igår var vi och åt middag på en restaurang med Sally's föräldrar, syster och bror med familjer. Innan vi skulle gå hemifrån bad Sally mig att ta med lite pappersnäsdukar eftersom det inte alltid finns servetter på restaurangerna. Och om det finns så brukar dom ta någon krona betalt för dom. Och sådant slöseri vill vi inte veta av. :-)
Så jag gick till skåpet där vi förvarar sådant och stoppade ner ett paket "servetter" i jackfickan.

När middagen började närma sig sitt slut och alla var mätta och belåtna bad Sally mig att ge henne en servett. Jag stack ner handen i fickan, lirkade (utan att titta) fram en "servett" och gav till Sally. Sen skulle jag ta upp paketet och dela ut till alla andra också. Man är väl gentleman. Då känner jag Sally's hand ta tag, (lite väl brystk tyckte jag), i min handled och ta ner min hand med paketet under bordskanten. -"What are you doing???" frågade hon och tittade förvånat på mig. -"Dealing out napkins" sa jag irriterat, som om det var den mest korkade fråga jag någonsin hört. Sen tittar jag ner och upptäcker att jag är på väg att dela ut små fina tunna tros-skydd till hela släkten.

Nu fick jag visserligen inte hundraprocentigt stöd för detta, men jag tycker ändå att det kanske kunde vara en fin liten gest. Det skulle kunna bli en ny sed.

Till Sally's stora lättnad var det ingen som upptäckte vad jag höll på med. Egentligen var det lite synd att hon kom på mig så tidigt. Det hade varit intressant att se släktens reaktion. Sally's pappa e ungefär lika skärpt och fokuserad som jag, så han hade säkert bara torkat sig om munnen även om servetten hade en lite annan form. Hur dom andra hade reagerat får vi nog aldrig veta. I fortsättningen kommer Sally alltid att ta med sig sina servetter själv.  

Nyår

Idag är det den 23:e januari och nyårsdagen. Och idag börjar "drakens år". Jag har just varit uppe på taket här och sett det häftigaste fyrverkeri som jag någonsin har sett. Jag visste ju att fyrverkerier är Kinesernas "hemmaplan", men detta var som att hamna mitt i Starwars. Ändå var vi en bra bit från. Dom som hade tagit sig ner till floden där man kom som närmast måste ha upplevt det ännu häftigare. Och strax efter att det var över ringde en av mina elever från i Juli och önskade mig gott nytt år. Sånt värmer.


Det är svårt att fånga känslan av ett fyrverkeri på bild, men tro mig..
Det var MÄKTIGT!


Med andra ord....igår..på nyårsafton var det inga fyrverkerier. Jag såg inte en enda raket fyras av. Nej, igår var det smällare som gällde. Smällare och smatterband. Och då menar jag SMATTERBAND. 3-meters konstruktioner som består av 100-tals ihopflätade "Kinapuffar". Och smällarna får väl närmast betraktas som mindre bomber. Varje smällare satte igång minst 4 bil-larm. Och vad gör man då på "tolvslaget"?. Jo, nu skall ni få höra, ni som nar trumhinnorna i behåll. Exakt klockan tolv öppnar alla i hela trapphuset sin dörr och kastar ut smällare/bomber och smatterband i trapphuset. Det är 9 våningar och på varje våning bor det 4 familjer. VILKEN JÄVLA SMÄLL!!! I morse när vi skulle gå ut var jag inte helt säker på om det skulle finnas några trappor kvar att gå i. Men det gjorde det, och vi spenderade förmiddagen i en ny-öppnad park strax utanför stan. Och för första dagen på länge så tittade solen fram lite försiktigt.


Vårt trapphus på nyårsdagen. Fullt av rester efter natten "bomber"

Parken sover


Vinter och parken sover. Lite vemodigt men samtidigt vackert.

Terminsavslutning

I tisdags var det terminsavslutning på Success education. Först middag med hela personalen och sedan den numera obligatoriska "kariokibaren". Men denna gången var det lite annorlunda för hela kvällen var alkoholfri. Det gick aldeles utmärkt det med. En eloge och respekt till rektorn, Mr Huang. Men hans tolkning av "I am sailing" på kariokibaren svider fortfarande på trumhinnorna  :-). Efter det lilla "piano-introt" kom Mr Huang in på exakt rätt ställe, men i en helt annan tonart. Och här måste jag berömma honom ännu en gång. Under hela låten vek han inte en tum ifrån "sin" tonart. Det är vad jag kallar en riktig chef. Han låter ingen gammal karioki-maskin bestämma vilken tonart han skall sjunga i. Och helt nykter framförde jag sedan låten "HELP" inför en massa folk som jag knappt känner...eller kände. Nu gör jag det :-). Jag håller nog på att bli "kinesifierad".

En sammanfattning av min första termin här skulle väl kunna vara att det var inte så mycket som blev som jag hade trott eller tänkt mig. Men ofta blev det faktiskt bättre.


Vid middagsbordet med Miss Gui Shu qin


Why me?

Why me? Eller förresten...vem annars? Detta hade jag egentligen inte tänkt berätta för någon. Men eftersom det verkar som om jag inte har fått några bestående men, och dom som finns här inte förstår vad jag skriver och ni är så långt bort, kan jag ju lika gärna berätta det.

Så här var det. Jag behövde köpa tandkräm inför resan till Yangshuo. Och ni som tycker att det finns för många sorter att välja mellan i dom svenska varuhusen borde ta en titt här. Det fanns tandkräm i mängder i alla prisklasser. Dom billigaste vågar man inte köpa. Det är ju inte så noga med kontroller och sånt här, så dom skulle i princip kunna vara gjorda av sandkorn nerblandade i grisfett och mentol. En av dom dyrare varianterna bestod av två tuber. En för morgonen och en för kvällen. Men eftersom jag inte fattade vilken som var vilken var det ingen idé att köpa den. Man vill ju inte lukta kväll i minnen på morgonen.

Till slut hittade jag MIN tub. Ett erbjudande!. Om man köpte denna fick man med ett tandbleknings-kitt på köpet. Den måsta jag ju ha. Egentligen skickade dom bara med 4 portionsförpackningar med någon form av tandblekningspulver. På morgonen innan jag skulle åka iväg fick jag syn på tanblekningspåsarna. Jag hinner ju faktiskt prova innan jag ger mig iväg. Dom hade skrivit någon typ av anvisningar på påsarna..tror jag...Jag kan ju inte läsa deras bokstäver här. Det fanns inga förklarande bilder, och Sally var inte hemma. Men va fan, en bra karl reder sig själv. Man kan väl improvisera. Så jag tömde en av påsarna i munnen och fyllde på med en munfull vatten. Sen var det ju bara att joxa runt geggan i munnen en stund. Oj, va vitt det skulle bli! Men redan efter några sekunder började det klia och svida så konstigt i svanget. Ungefär som en akut förkylning. Och strax spred det sig till tandköttet och tungan. Jag spottade genast ut blandningen, men då var det redan försent. Det sved och jag hade små blåsor i munnen. Sen sköljde jag munnen i ca en halvtimme med ljummet vatten och till slut slutade det svida. Eller det sved inte så mycket i allafall. Och tänderna var nog också lite vitare....tror jag.
Men nu gör det inte ont att äta stark mat längre och blåsorna är borta. Jag tror nog att jag gjorde något fel, men jag kan helt enkelt inte med att fråga Sally. Då skäller hon bara på mig....igen. :-)


Mitt rese-kitt

Naturligtvis handlade även jag på West street. Jag spenderade hela 5 Yuan på ett oumbärligt "resekitt". Jag fattar inte att jag har klarat mig så länge utan att ha ett. :-). Kanske för att jag inte visste att dom fanns.



Ett litet etui......


...som innehåller en liten gaffel, en liten sked och 4 små pinnar........


...som man skruvar ihop till två chop-stiks, och vips har man ett fint
litet måltidskitt


Skolresa

Nyss hemkommer från Yangshuo. Ett naturskönt turistområde på grund av sin speciella natur med alla "sockertoppsformade" berg. Vi var 3 lärare och 15 illbattingar mellan 8 och 12 år. Nu blev det inte så jobbigt som jag befarade. Vi hade med oss 15 helt underbara ungar. Inget gnäll och inga dumheter, men massvis med bus. Klockan halv tolv på natten knackade det på Miss Li's dörr. När hon öppnade möttes hon av 14 ansikten. (Lilla Ting Ting hade redan snikit sig in i Miss Wang's rum eftersom hon var mörkrädd). -"Vi är hungriga! Vi vill ha nudlar nu! Det var intressant att genom min dörr höra Miss Li gå upp i falsett. Min dörr vågade dom inte knacka på. :-)
Men jag tror hon löste det ganska bra. Dom fick en påse kinesiska "snacks" och verkade nöja sig med det.
Första eftermiddagen och kvällen spenderades på den stora shoppning-marknaden "West street". Att så mycket skit kan säljas på ett och samma ställe. Det var lite trixigt att hålla ihop gruppen eftersom alla gick åt olika håll. Men vi delade upp oss i tre grupper. Vi hade 15 unger med oss dit och 15 unger med oss hem, så det får väl ses som en lyckad kväll.

Nästa dag blev det sight seeing till "sockertoppsbergen" i två minibussar, innan det var dax att börja resan hemåt igen. Det är ju en bit att åka. Först 1 och en halv timme med buss från Yangshuo till Guilin. Och sedan nästan 3 timmar med tåg från Guilin till Liuzhou. Så alla var ganska möra när vi kom hem på kvällen.

På stationen i Guilin var det otroligt mycket folk. Det är ju snart nyår här och väldigt många reser och besöker släkt och vänner dom här dagarna. Och alla studenter som läser i andra städer åker hem. Det var folk från tidningen i Guilin där för att göra ett reportage om kaoset. Och som enda utlänningen som vågade sig in i detta, kan ni ju gissa vem det skulle skrivas om och fotograferas. Så nu är jag en "kändis" i Guilin. Kanske dax att plocka fram solglasögonen.


West street.


Mycket bus och glada miner


Yngsta deltagaren. Lilla Tingting, 8 år. Inte så många centimeter över
 havet men med 200% charm


Detta skall vara ett av världens äldsta levande träd. 1400 år!


"Ingången" till en av bergsbyarna


Gruppfoto med Nästan alla ungar. Svårt att få alla samlade på ett ställe
i mer än två sekunder.








Yangshuo i morgon.

I morgon bitti åker vi till Guilin och Yuangshuo (där vi hyrde cyklar i somras) i två dagar. Vi är tre lärare och en massa ungar. Jag vet nog inte riktigt vad det är jag har gett mig in på. Skolan har utrustat mig med en namnbricka och en visselpipa. Jag vet inte vad det är tänkt att jag skall använda dom till, men det ger sig med tiden. Men kameran kommer med, och om jag överlever kommer det en rapport här om några dagar. See u.

Same but different

Alla 4 är lokala varianter av apelsiner typ. Den minsta äter man med skal och allt. Den gillar jag inte alls, men dom andra är helt ok. Nästa är en clementin, och sen kommer en vanlig apelsin, men med den egenheten att den är nästan helt omöjlig att skala. Det krävs kniv eller grovt våld. Och sist har vi den anabola varianten. Den skalar man och sedan klyftar man den. Men skinnet runt klyftorna är så tjockt och segt att det kan man inte äta. Så man sprättar upp klyftorna med tänderna äter fruktköttet. Men först måste man plocka ut  kärnorna. Dom är som små vedträn.


Same but different

RSS 2.0