Lite uppdateringar och sånt.

Nu är vintern äntligen över här verkar det som. Enligt termometern är det den mildaste vintern som jag någonsin har upplevt, men jag har nog aldrig frusit så mycket förr. Mycket märkligt. Men nu har jag ju ett bra tag på mig att fundera ut hur det kunde gå till. Idag har vi 25 grader och kurvan visar stadigt uppåt. Nästa vecka skall det bli närmare 30 grader.

Igår var jag ute nästan hela dagen. Men det var delvis ofrivilligt. Jag skulle gå till biblioteket på morgonen och lämna tillbaka en bok. Men när jag kom dit, efter en promenad på ca 40 minuter,  så var det stängt. Vakten sa något till mig, som jag (helt felaktigt) uppfattade som att dom skulle öppna klockan 1 igen. Jag skickade ett sms till Sally som svarade, -"Nej, jag tror dom öpnnar klockan 3". Så för att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för att vänta till klockan 3. Jag gick in till stan där jag sprang på Jasmine och hennes kompis. Dom skulle shoppa och sedan äta lunch, och frågade om jag ville följa med. Jag valde att hoppa över shoppingen, så vi skulle träffas utanför restaurangen vid ett-tiden. Vi åt lunch och småpratade. Jasmine's kompis ...Emelie... tror jag hon kallar sig, kan inte säga "tomorrow". Varje gång hon försökte blev det "tomojjow". Det var så sött så man bara smälte. Hoppas att hon aldrig lär sig. :-)

Sen var det dags att gå tillbaka till biblioteket igen. Det visade sig att vakten hade sagt att biblioteket är stängt i EN dag. Det var bara att promenera hem igen med boken under armen.

När det gäller den planerade skolan för vuxna med min vän Sherry, så ligger hela projektet på is. Jag blev inte riktigt klok på hur det hela skulle fungera med finansiärer och sånt, och då känns det lite olustigt att binda upp sig. Då kanske man aldrig kommer ur det igen om det inte skulle kännas bra. Så nu jobbar jag dels i vår egen lilla skolsal, och dels hos Success education. Sally är lite förtvivlad för att jag envist tackar nej till att jobba för Miss Wu igen. Men nu i helgen var det tydligen kris där, så dom ringde till både mig och Chris och tjatade.  Det löste vi på ett ganska bra sätt. Chris..som är mycket bättre på Kinesiska än vad jag är...erbjöd sig att åka dit om jag istället kunde åka hem till dom och ta hans klass...som han är lite trött på just nu. Tjänster och gentjänster, och alla var glada. Chris klass var jätte-trevlig. Dit gåt jag gärna igen.

Chris och hans fru Lily har en dotter på ca 2 -3 år. Det är helt otroligt hur söta barnen blir i ett "blandförhållande".

Nu skall jag strax ge mig ut igen. I eftermiddag gör jag ett nytt försök på biblioteket, men idag tar jag moppen. Jag skall börja jobba klockan 5, så jag har begränsat med tid. Det är lite svårt att välja hur mycket kläder man skall ta på sig. Hittills har jag ju varit van vid att ha både tröja och jacka. Vinden är fortfarande lite kall på kvällarna. Det blir nog jeans och T-shirt. och en extra tröja till ikväll.

Detta hade jag glömt.

När man läser om visumregler och andra regler och förordningar här i Kina på nätet, så verkar det mesta så gott som omöjligt. Men i verkligheten är det inte så många som bryr sig, så att så länge alla papper som skall finnas finns, så är det sällan några problem.

Ett exempel: När vi skulle registrera vårt äktenskap, så var vi tvungna att gå till "dom som betämmer" i det "STORA huset", och ansöka om att få gifta oss. Vi blev invisade i ett rum där en ung kvinna i "myndighetsuniform" tog emot oss. Först gick hon noga igenom alla papper, och kollade att allt stämde. Det var en ansenlig bunt på både Engelska och kinesiska vi skulle ha med oss. Det tog oss nästan en vecka bara att skaffa alla papper och alla stämplar som behövdes. Sedan var det en kort intervjuv. Den minns jag faktiskt inte så mycket av. Det var ganska allmänna frågor om våra framtidsplaner och sådant. Sen kom det roliga. Vi sattes vid varsit skrivbord och skulle fylla i en blanket med fakta om varandra. Namn, ålder, utbildning, nationalitet, och föräldrarnas namn och en hel massa andra frågor som dom tyckte att man bör veta om varandra. Hon var väldigt noga med att påpeka att vi inte fick göra några ändringar i eftershand och att det inte fick finnas några felaktigheter på blanketten.

Jag kan ju tala om att vi hade inte så många rätt när vi var klara. Jag lyckades till och med stava helt fel till Sally's riktiga (kinesiska) namn. Först blev hon lite sur, men vi fick nya blanketter och ett nytt försök. När jag kom och bad om min tredje blankett fick jag en trött blick och en förmaning om att skärpa mig. Sen gick hon, som av en händelse, ut ur rummet en stund, så att vi kunde viska och fråga varandra. När hon kom tilllbaka tio minuter senare var blanketterna ifyllda och klara och kunde arkiveras.

VIP

Igår, Söndag, var jag inbjuden till en föreläsning om sommarkurser i USA för barn och ungdomar. Jag blev väldigt förvånad när dom ringde från "LKE" (Lion king education) och frågade om jag hade tid och lust att komma. Jag tackade ju nej till ett jobb där i somras. Men nu behövde dom en "utlänning" som VIP-gäst, och där passade jag ju in ganska bra. VIP-gäst innebar att jag placerades på den första raden, längs fram tillsammans med en massa kostymnissar. Jag fick en namnskylt placerad framför mig. Lennart stod det prydligt på den. Det där med Borgström e liksom ingen idé här. Och innan föreläsningen började blev jag och kostymnissarna presenterade och fick resa oss upp och buga så alla kunde se oss. Jag fattade ingenting. Sen började själva föreläsningen. Lite drygt två timmar.....på Kinesiska. Efersom jag satt längs fram var jag ju tvungen att försöka se lite intresserad ut. Men jag är ändå ganska stolt. Jag tror jag förstod ca 1 % av vad dom sa. Så efteråt visste jag att det hade handlat om skola, Amerika och lärare.

Efteråt blev det lite frågestund för åhörarna och lite mingel. Några föräldrar kom fram till mig och frågade om jag tyckte att deras dotter som var 9 år är för ung för att åka på ett sådant läger. Naturligvis inte, sa jag. Det blir ju många andra barn där i samma ålder. Kostymnissen bredvid mig verkade väldigt nöjd med mitt svar. Han var tydligen en av cheferna för skolan. Efter ca en haltimmes mingel var det klart, och jag kunde gå hem. Jag fick 200 yuan för besväret. Lätta pengar.  

Nu har jag kollat

Nu har jag hittat lite mer om "Amantandine Hydrochloride". Det plockades bort eftersom Amerikanska forskare upptäkte att vissa virus har blivit resistenta mot detta medlet och att det därför är verkningslöst. Nu är det ju så att kineserna förstår inte Engelska, och detta gäller tydligen även kinesiska basiller, för här funkar det alldeles utmärkt.  

Wõ gãnmào la........igen. (Jag är förkyld......igen).

Vintern har varit ovanligt lång här i år, säger dom som har varit med förr. Så nu är det förkylningstider. Det gäller även mig. Men jag har ju hittat/fått den här mystiska medicinen. Man tar två tabletter om dagen. En på morgonen och en på kvällen. Det är konstigt, för jag känner ju att jag är förkyld, men det stör mig inte nämnvärt. Jag hostar lite ibland, men det kliar inte i halsen. Näsar rinner lite och jag måste snyta mig ett par gånger om dagen, men jag är inte täppt i näsan.

Så idag har jag försökt tyda paketet och bipacksedeln, med det tar sin stund. Tabletterna innehåller "paracetamol" och det är ju inga konstigheter. Det är ju samma som bl.a. Iprén innehåller. Men själva magin tror jag ligger i den andra beståndsdelen. "Amantadine Hydrochloride" heter det. Jag har försökt kolla upp det, men man hittar inte så mycket om det eftersom läkemedelsverket har plockat bort alla mediciner som innehåller detta. Varför? Kan det vara dopingklassat? Jag hittade en sida med forskningsresultat som hade visat att "Amantadine Hydrochloride"  kan förkorta vissa virus-infektioner med ca 50%.

 Annars fanns det inte så mycket att läsa om det. Om någon känner någon medicinkunnig får ni gärna ge mig mera information.

Söndagsmorgon.

Som jag nämnt, så är söndagarna numera ganska fullbokade. Men jag bestämde mig under veckan för att tacka nej till Mss Wu's klass på kvällen. Jag trivs inte särskilt bra där helt enkelt. Där jag jobbade har hon två klassrum intill varandra, utan någon dörr emellan. Och för att komma till det innersta måste man gå igenom det första rummet. Och min klass var i det yttersta rummet. Det var väldigt mycket spring genom rummet under lektionerna, och klassen i det innersta rummer var stor och väldigt högljudd. Och ovanpå detta..en person i klasses som var ett riktigt "prakt-arsle". Det vore synd att sluta en annars väldigt trevlig helg på det sättet. Jag skickade ett långt och vänligt sms till Miss Wu och förklarade att jag inte kunde fortsätta med den klassen på grund av tidsbrist. Jag är ju faktiskt egentligen anställd hos Success education, så dom kommer alltid i första hand. Hon har inte svarat än, så hon blev kanske lite sur. Jag vet att hon har haft lite svårt att behålla sina "utländska" lärare.

Mina söndagar börjar med att jag går till "vår egen" lilla skola en stund vid 8.30-tiden och pratar med Sally's elever. Jag skulle egentligen haft dom här ungarna själv, men jag vägrade. Dom är visserligen helt underbara, men det funkar bättre om Sally pratar och leker lite lekar med dom, sen kommer jag in en stund och läser lite i deras olidligt pedagogiska bilderbok. Dom är bara 5-6 år, men förstår nästan allt jag säger. Och vi kommer troligen att följa dom hela vägen till åtminstone högstadiet. Lite spännande.


Söndagsmorgon med Jerry, Kelly och Peter.

Kunden har alltid rätt......eller.

"Kunden har alltid rätt" är inte hela sanningen här. Här är det mera typ: "Kunden har alltid rätt.....att få veta vad som är rätt".

Igår var det dags för hårtvätt och huvudmassage igen. Jag har fastnat för ett litet ställe dit jag alltid gå nu. Dom är både trevliga och roliga. Men det är ett litet problem där. Alltid efter att håret är tvättat och sköljt, så skall det blåsas med en hårfön. Och hon blåser och borstar och fönar i en liten evighet. Och när hon är klar är mitt hår så "fluffigt" att det skulle kunna göra vilken svensk dansbands-sångare som helst grön av avund. Och jag fullkomligt hatar det. Så vanligtvis går jag raka vägen hem och blöter håret lite igen för att få bort det mesta av "fluffet".

 Men igår hade jag inte tid att gå hem. Jag skulle vidare till stan direkt. Så när det började närma sig slutet och fönen skulle plockas fram, så pekade jag på den och sa, -"No thanks" och skakade på huvudet. Först fick jag en väldigt (ok..ganska) sträng blick och sedan en lång förmaning. Jag försdod inte så mycket av den, men den innehöll orden "gan mao" (=förkylning) några gånger. Och sen kom fönen fram. Hon tog det visserligen lite lugnt med "fluffet" denna gången, men en sidbena blev det. En spikrak sidbena hela vägen från pannan till nacken. Oj vad fin jag blev! Den var lite svår att få bort efteråt eftersom den var blåst på plats med ett bestämt handlag, och jag hade inget vatten att blöta håret med. Men jag tror att jag fick fixat till det ganska bra.

Man skulle ju kunna bli arg och irriterad på dom, men de e liksom ingen idé. Det är bara att "åka med" och se glad ut. Dom vill ju bara mitt bästa.

Zhongzi....igen!! Jag visste att detta skulle hända förr eller senare.

Igår var det torsdag, och jag var egentligen helt ledig. Men det blev en fullspäckad, ibland lite spännande men oftast trevlig dag.

Min favoritrestaurant ligger bara 5 minuter från jobbet i stan, så dit går jag nästan alltid när jag har lunch eller skall äta middag i stan. Jag vill ju inte påstå att jag känner dom som jobbar där, men dom känner igen mig och en del pratar jag med lite mer med än med dom andra. En av tjejerna som jobbar där har frågat om inte jag kan öva lite Engelska med henne någon gång. Och visst, varför inte. Dom e ju så jättesnälla allihop. Det är ju lite svårt när dom jobbar eftersom det är mycket att göra där. Så igår skulle vi ses innan hon började jobba, och ta en promenad och en fika. Det funkade hyffsat eftersom jag försår lite Kinesiska, men jag pratar inte och hon förstår Engelska ganska bra, men hon kan inta prata så mycket.

Vi möttes som planerat i city klockan tolv. Det första som hände var att hon plockade fram ett paket och gav mig. -"Denna är till", dig sa hon. "Min mormor har gjord den". Och paketet innehöll en "fis-ljummen" "Zhongzi". "Åhhh, tack så jättemycket", sa jag och försökte smyga ner det ljumna paketet i fickan.
"Nej", sa hon. "Det är din lunch, du skall äta den nu! " 
Som tur var, var jag faktiskt lite hungrig. Annars hade det ALDRIG gått. Och den var inte lika besk som dom jag fick av Ruby. Men klibbig och vattnig var den så det räckte och blev över. Och helt utan smak, förutom lite beska från en kastanj som dom hade lyckats stoppa i blandningen. Mot alla odds, så fick jag faktiskt i mig det mesta av den. "Jättegott!!! " sa jag, och kände hur näsan växte som på Pinoccio när han ljög. Men sen fick jag faktiskt också ett presentkort från hennes jobb, på hela 50 yuan. Och en lunch kostar ca 15 yuan där. Där ser ni....det lönar sig att alltid äta upp maten man får, även om man inte tycker att det är så gott. :-)

Vi gick över en av stadens alla broar och tog en kort promenad till en liten park. Det var en "ruggig" dag, så det var inte så mycket folk ute. Efter en liten stund märkte vi att en ung man i sjabbiga kläder förföljde oss. När vi gick, så gick han strax bakom och om vi stannade så stannade han en bit bakom och väntade. Det var SÅ uppenbart att han bara väntade på rätt tillfälle att råna oss. Vid ett tillfälle när vi stannade och väntade vid en "utsiktsplats", var det bara vi tre där. Våran "vän" stod ca 10 meter ifrån oss och väntade. Då såg jag att han hade en knytnävs-stor sten i varje hand. Det var rätt läskigt. Vi släppte honom inte med blicken en sekund, så han fick ingen chans att "överraska" oss. Efter en eller ett par minuter (som kändes som en evighet) kom några människor förbi, och vi gick tillsammans med dom, och gick tillbaka till stan. Vi tog våran fika och sedan var det dags att gå hem.

På kvällen skulle jag möta Chris och hans fru. Sally kunde inte följa med eftersom hon jobbade. Men vi tre skulle i allafall träffa en god vän till Chris' fru, som är rektor på liten skola. Hon behöver folk och Chris har inte tid, så dom tipsade denna rektorn om att jag finns. Väldigt snällt tycker jag.
Vi skulle inte träffas förrän klockan halv åtta, så vi skulle nog bara dricka lite té och prata lite, trodde jag. Så innan jag gick hemifrån åt jag middag med Sally.

När jag hör ordet "headmaster" här, så tänker jag alltid osökt på Mr Huang. En lite rörig, men snäll figur som påminner lite on en "cartoon". Så även ikväll, när vi skulle träffa denna nya "headmastern".
Jag mötte upp Chris och Lily som planerat och vi stog och småpratade lite, när en person kommer fram till mig och säger, -"Hello. I'm Vivian. Nice to meet you". Det var den vackraste människan som jag någonsin har sett. Till och med vackrare än Sally på bröllopsbilderna. Jag fick bara fram en fånight, "Öhh....hello". Men när jag hade hämtat mig visar det sig att Vivian är rektor på en liten skola med bara ca 100 elever.

Vi kan väl ta en liten bit mat medan vi pratar, föreslog dom. Jag var ju inte direkt hungrig, men det hade varit oartigt att säga nej. Dom frågade om jag hade något förslag, och eftersom "min" restaurant låg precis runt hörnet föreslog jag att vi skulle gå dit. Dom har även ett bra urval av "små rätter".

När vi klev in möttes vi av min vän som jag nästan hade blivit rånad ihop med tidigare på dagen. Hon blev glad när hon såg att jag kom och att jag dessutom hade ett litet gäng med mig. Det var ovanligt lite folk just denna kvällen. Kanske för att det bara var torsdag kväll och lite för sent för middag. Så dom satte oss vid ett stort runt bord, och sedan började det......Vi beställde det vi ville ha. Vad damerna beställde vet jag inte, men Chris var förkyld och beställde något litet och jag var lite mätt och beställde en liten pastarätt.

Exakt vad som hände "bakom kulisserna" nu vet jag inte. Men det var någonting typ: Min "rånoffervän" Amie hade stått och pratat med ägaren och pekat på oss och sagt att en av dom vid det bordet håller på att lära mig Engelska....helt gratis..., så att jag skall kunna serva våra utländska gäster bättre. Nu skulle der bjudas!!!. Det börjar komma in små rätter av alla slag. Till slut fick faten knappt plats på bordet. Vi fattade ingenting. Så fort vi protesterade sa dom bara någonting som... -"it's on the house", eller "it's free". Många rätter blev det och gott var det. Jag blev så mätt så jag knappt kunde andas. När vi skulle betala och gå, viftade ägaren bara på händerna och sa -"No, no, no. See you next time" och log.

Vivian erbjöd sig att köra mig hem, men jag tackade nej. Jag kände att jag bara var tvungen att ta en lång promenad, för att smälta maten. Det tar bara en knapp halvtimme att gå hem. Jag somnade mätt och belåten. På Söndag har jag lyckats klämma in två timmar på Vivian's skola.
Nu skall jag planera för kvällens 2 klasser.

RSS 2.0