Zhongzi....igen!! Jag visste att detta skulle hända förr eller senare.

Igår var det torsdag, och jag var egentligen helt ledig. Men det blev en fullspäckad, ibland lite spännande men oftast trevlig dag.

Min favoritrestaurant ligger bara 5 minuter från jobbet i stan, så dit går jag nästan alltid när jag har lunch eller skall äta middag i stan. Jag vill ju inte påstå att jag känner dom som jobbar där, men dom känner igen mig och en del pratar jag med lite mer med än med dom andra. En av tjejerna som jobbar där har frågat om inte jag kan öva lite Engelska med henne någon gång. Och visst, varför inte. Dom e ju så jättesnälla allihop. Det är ju lite svårt när dom jobbar eftersom det är mycket att göra där. Så igår skulle vi ses innan hon började jobba, och ta en promenad och en fika. Det funkade hyffsat eftersom jag försår lite Kinesiska, men jag pratar inte och hon förstår Engelska ganska bra, men hon kan inta prata så mycket.

Vi möttes som planerat i city klockan tolv. Det första som hände var att hon plockade fram ett paket och gav mig. -"Denna är till", dig sa hon. "Min mormor har gjord den". Och paketet innehöll en "fis-ljummen" "Zhongzi". "Åhhh, tack så jättemycket", sa jag och försökte smyga ner det ljumna paketet i fickan.
"Nej", sa hon. "Det är din lunch, du skall äta den nu! " 
Som tur var, var jag faktiskt lite hungrig. Annars hade det ALDRIG gått. Och den var inte lika besk som dom jag fick av Ruby. Men klibbig och vattnig var den så det räckte och blev över. Och helt utan smak, förutom lite beska från en kastanj som dom hade lyckats stoppa i blandningen. Mot alla odds, så fick jag faktiskt i mig det mesta av den. "Jättegott!!! " sa jag, och kände hur näsan växte som på Pinoccio när han ljög. Men sen fick jag faktiskt också ett presentkort från hennes jobb, på hela 50 yuan. Och en lunch kostar ca 15 yuan där. Där ser ni....det lönar sig att alltid äta upp maten man får, även om man inte tycker att det är så gott. :-)

Vi gick över en av stadens alla broar och tog en kort promenad till en liten park. Det var en "ruggig" dag, så det var inte så mycket folk ute. Efter en liten stund märkte vi att en ung man i sjabbiga kläder förföljde oss. När vi gick, så gick han strax bakom och om vi stannade så stannade han en bit bakom och väntade. Det var SÅ uppenbart att han bara väntade på rätt tillfälle att råna oss. Vid ett tillfälle när vi stannade och väntade vid en "utsiktsplats", var det bara vi tre där. Våran "vän" stod ca 10 meter ifrån oss och väntade. Då såg jag att han hade en knytnävs-stor sten i varje hand. Det var rätt läskigt. Vi släppte honom inte med blicken en sekund, så han fick ingen chans att "överraska" oss. Efter en eller ett par minuter (som kändes som en evighet) kom några människor förbi, och vi gick tillsammans med dom, och gick tillbaka till stan. Vi tog våran fika och sedan var det dags att gå hem.

På kvällen skulle jag möta Chris och hans fru. Sally kunde inte följa med eftersom hon jobbade. Men vi tre skulle i allafall träffa en god vän till Chris' fru, som är rektor på liten skola. Hon behöver folk och Chris har inte tid, så dom tipsade denna rektorn om att jag finns. Väldigt snällt tycker jag.
Vi skulle inte träffas förrän klockan halv åtta, så vi skulle nog bara dricka lite té och prata lite, trodde jag. Så innan jag gick hemifrån åt jag middag med Sally.

När jag hör ordet "headmaster" här, så tänker jag alltid osökt på Mr Huang. En lite rörig, men snäll figur som påminner lite on en "cartoon". Så även ikväll, när vi skulle träffa denna nya "headmastern".
Jag mötte upp Chris och Lily som planerat och vi stog och småpratade lite, när en person kommer fram till mig och säger, -"Hello. I'm Vivian. Nice to meet you". Det var den vackraste människan som jag någonsin har sett. Till och med vackrare än Sally på bröllopsbilderna. Jag fick bara fram en fånight, "Öhh....hello". Men när jag hade hämtat mig visar det sig att Vivian är rektor på en liten skola med bara ca 100 elever.

Vi kan väl ta en liten bit mat medan vi pratar, föreslog dom. Jag var ju inte direkt hungrig, men det hade varit oartigt att säga nej. Dom frågade om jag hade något förslag, och eftersom "min" restaurant låg precis runt hörnet föreslog jag att vi skulle gå dit. Dom har även ett bra urval av "små rätter".

När vi klev in möttes vi av min vän som jag nästan hade blivit rånad ihop med tidigare på dagen. Hon blev glad när hon såg att jag kom och att jag dessutom hade ett litet gäng med mig. Det var ovanligt lite folk just denna kvällen. Kanske för att det bara var torsdag kväll och lite för sent för middag. Så dom satte oss vid ett stort runt bord, och sedan började det......Vi beställde det vi ville ha. Vad damerna beställde vet jag inte, men Chris var förkyld och beställde något litet och jag var lite mätt och beställde en liten pastarätt.

Exakt vad som hände "bakom kulisserna" nu vet jag inte. Men det var någonting typ: Min "rånoffervän" Amie hade stått och pratat med ägaren och pekat på oss och sagt att en av dom vid det bordet håller på att lära mig Engelska....helt gratis..., så att jag skall kunna serva våra utländska gäster bättre. Nu skulle der bjudas!!!. Det börjar komma in små rätter av alla slag. Till slut fick faten knappt plats på bordet. Vi fattade ingenting. Så fort vi protesterade sa dom bara någonting som... -"it's on the house", eller "it's free". Många rätter blev det och gott var det. Jag blev så mätt så jag knappt kunde andas. När vi skulle betala och gå, viftade ägaren bara på händerna och sa -"No, no, no. See you next time" och log.

Vivian erbjöd sig att köra mig hem, men jag tackade nej. Jag kände att jag bara var tvungen att ta en lång promenad, för att smälta maten. Det tar bara en knapp halvtimme att gå hem. Jag somnade mätt och belåten. På Söndag har jag lyckats klämma in två timmar på Vivian's skola.
Nu skall jag planera för kvällens 2 klasser.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0