Detta hade jag glömt.

När man läser om visumregler och andra regler och förordningar här i Kina på nätet, så verkar det mesta så gott som omöjligt. Men i verkligheten är det inte så många som bryr sig, så att så länge alla papper som skall finnas finns, så är det sällan några problem.

Ett exempel: När vi skulle registrera vårt äktenskap, så var vi tvungna att gå till "dom som betämmer" i det "STORA huset", och ansöka om att få gifta oss. Vi blev invisade i ett rum där en ung kvinna i "myndighetsuniform" tog emot oss. Först gick hon noga igenom alla papper, och kollade att allt stämde. Det var en ansenlig bunt på både Engelska och kinesiska vi skulle ha med oss. Det tog oss nästan en vecka bara att skaffa alla papper och alla stämplar som behövdes. Sedan var det en kort intervjuv. Den minns jag faktiskt inte så mycket av. Det var ganska allmänna frågor om våra framtidsplaner och sådant. Sen kom det roliga. Vi sattes vid varsit skrivbord och skulle fylla i en blanket med fakta om varandra. Namn, ålder, utbildning, nationalitet, och föräldrarnas namn och en hel massa andra frågor som dom tyckte att man bör veta om varandra. Hon var väldigt noga med att påpeka att vi inte fick göra några ändringar i eftershand och att det inte fick finnas några felaktigheter på blanketten.

Jag kan ju tala om att vi hade inte så många rätt när vi var klara. Jag lyckades till och med stava helt fel till Sally's riktiga (kinesiska) namn. Först blev hon lite sur, men vi fick nya blanketter och ett nytt försök. När jag kom och bad om min tredje blankett fick jag en trött blick och en förmaning om att skärpa mig. Sen gick hon, som av en händelse, ut ur rummet en stund, så att vi kunde viska och fråga varandra. När hon kom tilllbaka tio minuter senare var blanketterna ifyllda och klara och kunde arkiveras.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0